2021 i backspegeln och 2022 i spåkulan

Tiden går fort. Vi har redan kommit en bra bit in i januari och jag fortsätter min trend att publicera en årssammanfattning av tävlingsåret för de lite äldre allt senare in på det nya året. Men att blicka tillbaka och blicka framåt fyller sin funktion, och det kanske är extra viktigt när man ser till läget just nu.

För ibland kan man känna att vi har fastnat i ett pandemigrepp som aldrig vill släppa taget. För ett år sedan vid samma tidpunkt var det beckmörkt. De flesta av oss fick inte tävla och träningen fick bedrivas under svåra omständigheter långt från de friidrottsbanor vi vill vara på. Nu upplever vi igen en utmanande tid med hög smittspridning, inställda tävlingar och krav på minskade sociala kontakter. Vi är som tur är inte alls på samma mörka plats som för ett år sedan, men det är en utmanande tid återigen. Och just därför är det kanske en extra bra tidpunkt just nu att blicka bakåt och blicka framåt, för där finns det mycket ljuspunkter att minnas och blicka fram mot.

Så hur var 2021? Det var onekligen fyllt av både toppar och dalar.

Stora delar av januari var egentligen ett stort mörker. De flesta grupper tvingades helt att skjuta på årsuppstarten eller ställa in träningar, med undantag för några snölekspass som nog ändå var minnesvärda för de som var med. Den första vändpunkten kom för ganska precis ett år sedan, den 21 januari, när regeringen meddelade att det igen var möjligt att bedriva träning för födda 2005 och yngre i normalare former inomhus. Någon vecka senare så kunde vi även sätta alla våra äldre i träning efter att friidrottsförbundet återtagit det ursprungliga ”Majoritetsundantaget” i Elitdefinitionen, vilket var det rimliga givet att alla lagidrotter fått hålla i gång sin elitverksamhet.

Tävlandet var dock begränsat till aktiva på senior-SM-nivå. Alla USM- och JSM-tävlingar ställdes in och bara en handfull TIS-aktiva fick möjligheten att tävla. 

Två som verkligen tog chansen var Johan Sjölander och Sara Winberg som lyfte sig flera nivåer under vintern.

Johan som kämpat länge med skador fick möjlighet att visa en del av vad han är kapabel till när han sänkte perset på 60m från 6.99 till högklassiga 6.87! I samma lopp slog han delar av den yppersta sverigeeliten på seniorsidan i form av Odain Rose (IEM-finalist för något år sedan!) och Thomas Jones. Nämnas ska också att Milo Wahlgren -02 debuterade i TIS-kläderna och tog sig direkt upp bland våra främsta genom tiderna på distansen med sina 6.95. Personligt rekord var det ju dock inte då Milo noterade 6.82 i sin tidigare AIK-dress, vilket ju är en av de vassaste tiderna som noterats av en svensk junior på distansen.

Sara gjorde en mängd fina tävlingar en bra bit över 4 meter och nådde som högst 4.20 vilket placerar henne som 5a i Sverige genom tiderna bland juniorer. Säsongen kröntes dessutom av ett Senior SM-brons för vår talangfulla 17-åring som ju faktiskt noterade resultat i absolut världsklass för juniorer.

På tal om Senior SM så fick vi två ytterligare medaljörer. Den ena var i form av en favoritseger i höjd för Fabian Delryd som inte fick till några jättehöjder under vintern men som ändå var nöjd eftersom han fick hålla sig skadefri och kunde ”bygga form”.

Den andra medaljören var lite mer oväntad, men inte desto mindre glädjande. Ja det var nog en och annan, inklusive mig själv, som fällde ett par glädjetårar när vi fick följa Sofia Linde i en storartad comeback i mångkamp på SM. Sofia som egentligen inte tävlat i mångkamp på fem år hade nu fått träna och vara frisk en längre period och hennes patenterade ”mångkampspsyke” var så bra som det nånsin varit. 8.92 på 60m häck följdes upp av en smärre chock i höjd med 1.70 och sånär 1.73! Därefter nytt klubbrekord och ”kross” i kula med 14.74 och lysande 5.76 (!!) i längd. Det var faktiskt så att Sofia inte bara ledde, utan ledde stort, inför avslutande 800m. Men 800m är en gren som kräver rejält med förberedelseträning, en träning Sofia inte haft lyxen att få ägna sig åt på många år, och det tillsammans med den enorma urladdningen i tidigare grenar gjorde att det inte gick att stå emot vilt forserande Amanda Holmberg. Men Sofias enorma insats räckte hela vägen till ett silver! Och det var nog ärligt ganska många åskådare som var lite tagna av vår Sofias uppvisning. Av utomhussäsongen blev det senare inte så mycket då en blindtarmsoperation kom i ett kritiskt skede på säsongen och sedan hamnade Sofia dessutom långt ned i jobbträsket som nykorad jurist. Men vi håller tummarna för att motivationen hålls vid liv och då ska vi nog få se Sofia på banan snart igen, när den första jobbhetsen lagt sig.

Mycket mer än så finns inte att berätta om innesäsongen 2021, som blev den tävlingsglesaste vi upplevt sedan de första inomhushallarna stod klara i början på 80-talet.

Desto bättre tryck blev det på utomhussäsongen och jag får nöja mig med att nämna de allra högsta topparna (och djupaste dalarna). Faktum är att vi kan vara väldigt stolta över att ha bidragit med en stor del av tävlingsutbudet under tävlingssommaren 2021. Medan många andra klubbar hade svårt att mobilisera så körde vi rekordmånga tävlingar på vår nyrenoverade Tibblevallen.

Redan innan maj var avslutad hade vi hunnit arrangera tre tävlingar på vallen i form av Täby Vårpremiär, Täby Rekordjakt och Kraftmätningskval. 

Tre som rivstartade säsongen i maj var Fabian D, Milo W och Zion Eriksson. Fabian inledde med att ta en meriterande seger i internationellt motstånd i Athen via 2.25 efter omhoppning. Milo och Zion sprang fort på 100m och noterades för 10.77w och 10.57. Zion följde upp det med att slå i princip hela sverigeeliten i Skara när han sprang samma distans på 10.63 i -1,8 m/s (!!). Tyvärr skulle de två sistnämnda sen råka ut för skadeproblem bara veckor senare som störde fortsatta säsongen rejält.

En som stal rubriker tidigt i juni var Jonathan Karlsson när han höjde sitt klubbrekord i stav upp till 4.60. Ett rekord han dock bara skulle få behålla i tre veckor. 

16e juni var det tävling igen på Tibble i form av Täbysprinten och det kom att bli en av årets mest minnesvärda sommarkvällar. Det var en av de första tävlingarna som kunde ske mer normalt utan kraftiga restriktioner. Det var strålande sol, varmt och sydlig vind. Dvs. perfekta förutsättningar för att göra vår tävlingsdebut med sprintlopp på bortre lång! Trots lite inledande förseningar så är mitt bestående minne att varenda person man träffade strålade ikapp med solen. Kombinationen väder, minskade restriktioner och kanon-sprinttider ”lyste” så att säga igenom. 

Ändå var det inte ett sprintresultat utan ett höjdhopp som var det mest bestående minnet. Fabian Delryd hade bara dagar innan klarat 2.25 vid Sollentuna GP. Han var i knallform och på jakt efter OS-kval. Fabian klarade 2.30 med LUFT och försökte sen på 2.34. Ännu en oförglömlig höjdhoppstävling på Vallen och även om det inte blev OS-kval så var Fabian märkbart glad över att vara tillbaka på höjder över 2.30.

Andra TIS-prestationer som fastnade i minnet var Linnéa Frobes PB 24.53 på 200m, Kenzo Buchlis tävlingsdebut på samma distans som resulterade i 23.25, Albin Edgerts jättelyft i höjd till 1.85 (och nästan 1.90!) och Jesper Rilegårds återkomst på 400m häck som resulterade i ett något oväntat pers med 55.79. 

Namnkunniga löpare som också trivdes den där junikvällen på Tibble var Irene Ekelund, Amanda Hansson, Moa Granath, Odain Rose och Dennis Otieno.

Bara ett par veckor senare var det dags för den andra friidrottskvällen som verkligen blev ett minne för livet för undertecknad och många andra. Täby Stavhoppsgala som genomfördes för första gången hade intagit Täby Torg utanför Täby Centrum och även här blev det en total succé och ett lyckat samband med ytterligare släppta restriktioner och Riviera-väder. Även om jag var där känns det nästan surrealistiskt att läsa resultatlistan från tävlingen. Olympiske mästaren Thiago Braz hade alltså kommit till Täby för att hoppa – och som han och de andra världshopparna gjorde det! Tre herrar över 5.80 och två damer över 4.65!! Och det var så när att vi fick se Ernest Obiena flyga över 5.90, ivrigt påhejad av bl a Sam Kendricks som följde tävlingarna från innerplan. Segrarna vann ”biljetter” till Bauhausgalan, och Paulina Knoroz (4.70 i Täby) tackade för förtroende genom att vinna också den tävlingen!! Jag skulle kunna hålla på i många spaltmeter till, men jag får helt enkelt hänvisa den som vill återuppleva dessa magiska dagar till denna artikeln. Nämnas ska dock vår egen Harald Gemmel, ny i Täbydressen för året, som i den nationella tävlingen höjde klubbrekordet två gånger om till hela 4.80! Nämnas ska också vår Jonathan Howser som faktiskt slog klubbrekord för juniorer med sina 4.50 där han i en och samma tävling höjde perset med 17 (!) centimeter. Inte märktes det att bägge grabbarna jobbat 16 timmar som funktionärer i solgasset dagen innan…

Juli var som vanligt de stora tävlingarnas månad. Fabian Delryd tjänade ihop till en biljett till Diamond League i Gateshead och snodde där till sig en tredjeplats på 2.22 och viktiga rankingpoäng (och icke obetydliga prispengar).

Nästa stora tävlingar var JEM19 och JEM22 dit fyra TISare kvalificerat sig i form av Sara Winberg (stav), Zion Eriksson (100m), Oskar Edlund (400m häck) och Emilia Lillemo (3000 hinder). Oskar var den som fick ut mest men med en rejält stökig uppladdning så var förväntningarna på förhand ärligt ganska låga. Men väl på plats så var Oskar en helt annan löpare än vi sett innan och han tog sig övertygande till final. I finalen fick han inte till det fullständiga flytet, delvis pga. en stark motvind på bortre lång som störde stegrytmen. Men efter att ha nått målet som tvåa på 51.13 kunde vi ändå konstatera att Oskar hade rott hem klubbens andra JEM-medalj i historien! Vad vi inte visste då var att det fanns helt andra tider i de Edlundska benen. 

Nästa stora tävling på programmet var Stafett SM vilket för ovanlighetens skull kom att bli lite av ett bottennapp. En medalj ska jämföras med de närmare 10 medaljerna vi tagit flera tidigare år. Men tyvärr drogs flera nyckellöpare med skador vilket gjorde truppen betydligt tunnare än vad vi hoppats på. Sara Hermansson, Leticia Buchli och Ebba Jernmark Burrows räddade dock vår heder med sin bronspeng i K22 4*400m.

USM och JSM blev desto roligare tillställningar. USM 16-17 såg två medaljörer i form av Albin Edgert och Sara Winberg. Albin sprang hem guldet på 110m häck i P16 på ett fullständigt lysande sätt. Tiden 14.05, om än i stormvinden +5,4 m/s, imponerade. 

Sara kompletterade sitt favoritguld i stav med ett silver i årsdebuten på 100m häck på tiden 14.48w.

Två prestationer ytterligare som stack ut gjordes av Ebba Sjöström och Evelina Hamos. Båda visade att de tagit rejäla kliv i snabbheten. Evelina slutade 7a på 200m i F16 med 25.88 och Ebba sänkte sig rejält på korta häcken ned till 15.00 och tog en slutlig 6e-plats.

JSM kombinerades med USM för 15-åringar och där visade Zion och Emilia Lillemo junioreuropaklass! Zion tog hem guldet i P19 100m efter att ha noterat 10.46 i försöken och sen 10.47 i nollvind (!) i finalen. Emilia sololöpte hem guldet på 2000m hinder på lysande 6:23 min!

I övrigt blev det fyra silver genom Vera Sjöberg i K22 5000m, Ebba Jernmark Burrows i K22 400m häck och sen 2*Erik Nederheim i P15 800m och 2000m.

Det var dock svårt att helt hålla fokus på SM-tävlingarna denna augusti-helg då vi samtidigt hänfördes av Oskar Edlunds äventyr på JVM i Nairobi. Om en dag kan vara både den absoluta höjdpunkten och den absolut mörkaste stunden på året, i samma stund, så var den just det. Som TISare sen barnsben så var det en av de mäktigaste minuterna jag upplevt när Oskar skar mållinjen först av alla på helt ogreppbara 49.20. Lika svindlande, ofattbart, blytungt, var det när beskedet kom att han diskats för att ha slagit i en häck på ett sätt som ansågs felaktigt av arrangören, men som otvetydigt bara inverkade negativt på sluttiden. Ett beslut som rev upp ett stort sår inte bara hos Oskar, utan hos alla oss klubbkompisar på hemmaplan. Jag vill ändå utnämna Oskars prestation till en av de mäktigaste i vår klubbs historia, och också en av de främsta som presterats av en svensk junior i friidrott. Guldet blev till sand, men det jag dock vet med säkerhet är att får Oskar bara vara skadefri så kommer han inte bara upprepa, utan också överträffa, den prestationen framöver.

Nu återstod bara två stora tävlingar på säsongen på seniornivå. Men innan jag går in på dem så vill jag nämna våra duktiga 06or och 07or som tog stora kliv under säsongen och som hade en fin placering på kraftmätningen inom räckhåll, hade inte sjukdomar tagit övertaget. En Kraftmätningsfinal som förövrigt arrangerades, just det, på Tibblevallen och som omnämndes på flera håll som ”den bästa hittills”. Hatten av till Adam E och Malin S som hållit i taktpinnen i många av våra arrangemang som alla varit av toppklass.

Så till Stora SM. Det allra mest bestående intrycket stod Emilia Lillemo för, som gjorde en guldglänsande silverinsats på 3000m hinder där hon gjorde en ”Prefontaine”. Hon körde ”all out” från första steget i en fart långt under det hon själv och övriga gjort som bäst i sina tidigare karriärer. Sluttiden 9:49 var personbästa med 19 (!!!) sekunder och förde henne upp som 8a genom tiderna i Sverige bland seniorer (!!). Och även om hon till slut fick ge sig för Linn Söderholm så var det ett i alla hänseenden makalöst lopp av vår Emilia. 

Fabian Delryd var på jakt efter sitt allra första guld på Ute-SM och efter 2.20 i första kunde han nu äntligen få titulera sig svensk utomhusmästare! 

Ingen medalj men väl en grym prestation stod Linnéa Frobe för som sprang till sig en finnkampsplats (som hon tog fick sjukanmäla sig från) genom att nå målet som fyra på nya perset 54.50. Detta i allt annat än optimala väderförhållanden.

Därutöver blev det ytterligare tre topp-8-placeringar genom Zion (6a på 100m), Maria Södergren (6a på 400m häck) och Ebba Jernmark Burrows (8a på 400m häck). Ett bra SM, även om många saknades pga. skador och utlandsvistelser.

Finnkampen fick sen avsluta säsongen och därifrån fick vi med oss två individuella segrar genom Emilia (9.54 på hinder) och Fabian (2.16 i höjd). Med i lagen var också Zion (stafett) och Albin Edgert (U-finnkampen på 110m häck).

Jag har garanterat missat både en, två och tre prestationer värda fler spaltmeter, men dessa prestationer var de som etsat sig fast lite extra.

Nu en kort blick i kristallkulan för 2022. Till att börja med kan vi konstatera att vi nästa år får se ”vår” Zion tillbaka hemma i Dalarna tävlandes för Falu IK. Men vi har bytt ”2 mot 1” eftersom meriterade Maja Sund, 400mh och 800m-löpare från Tureberg, samt Rickard Willman, längdhoppare från Västerås, har anslutit till klubben.

Grundstyrkan i truppen på seniornivå har aldrig varit så stark och jag räknar till över 10 aktiva som har chans att slåss om SM-medaljer på seniornivå om de får allt att stämma, och ytterligare 10 som kan ta plats bland de 8a främsta i landet, om alla stjärnor står rätt. Det är faktiskt få klubbar som kan matcha vår toppbredd och när våra aktiva nu var på läger på varmare breddgrader var det många som höjde på ögonbrynen när vår trupp bestod av över 30 aktiva och tränare på seniornivå!! Då hade vi ändå ytterligare sparkapital på hemmaplan.

Därför är det jag själv ser allra mest fram emot att vi ska få visa vad vi kan på lagtävlingarna i sommar. Dels en revansch i stafett-SM, men framförallt Lag-SM-kval för damerna och och div. 1-matchen för herrarna där vi kommer slåss om segern i bägge tävlingarna! Jag är nog inte ensam om att drömma om att få följa våra blå-vit-röda färger på SVT i Lag-SM-finalen, och jag hoppas verkligen att vår breda trupp är hel och frisk lagom till slutet av maj när lagmatcherna avgörs för då tror jag chansen finns.

Därutöver så har vi en mästerskapstung sommar med två seniormästerskap som jag ser fram emot något oerhört. Dels VM i friidrottsmeckat Eugene i Oregon, som kommer bjuda på en helt oförglömlig upplevelse för er som tar er dit. En tävling som jag tror kommer bli tidernas bästa VM i många dimensioner. Kanske kan vi få med en, eller t o m ett par TISare, i till den globalaste av scener. Detsamma hoppas jag verkligen blir fallet på EM i München. Faktum är att vi har tre TISare som redan visat den kapaciteten och fler knackar på dörren. 

På ungdomssidan kommer året handla om några aktiva som är redo att slåss med de allra bästa i Sverige och internationellt och då tänker jag främst på våra 05or som redan har flera års seriös och målinriktad träning i sig. Några av dem har redan hunnit visa att de är på en helt ny nivå.

För våra lite yngre, 06orna och 07orna, som tagit klivet in i SM-åldern handlar året framförallt om att bygga för framtiden. Vi har många lovande aktiva men som bara är i början på den uppbyggnadsperiod av seriös träning som krävs för att ta klivet dit deras föregångare tagit sig. Det handlar om att vara tålmodiga och lita på att ni har riktigt duktiga och engagerade tränare som kommer hjälpa er att ta er dit ni vill, om det så handlar om att få vara med på SM, ta SM-medaljer eller tävla internationellt. Men ni måste vara beredda på att det kan ta lite tid, och det är inte säkert att resultaten kommer i år. Friidrott är tålamodets idrott och ni gör bäst i att börja låta budskapet 24/7/52/10 sjunka in. Ett budskap myntat av Anders Gärderud, OS-Guldmedaljören på 3000m hinder, som menade att för att nå sin potential måste man vara beredd att lägga ned ett helhjärtat engagemang under 10 års tid. Ni behöver kanske inte vänta riktigt så länge på att få de resultat som ni siktar på just nu, men kanske ändå ytterligare ett år eller så.

Apropå Gärderud så kan hans ande komma att vila över detta år i ett helt annat avseende. Men det är en helt annan historia.

Stay tuned, nu kör vi.

/Nils-Göran Nilsson Batz